19 juni 2018

Min träning och cykling 2018 - the story so far...

Förra året körde jag Cykelvasan för första gången, klarade det på lite drygt 3½ timmar. Målet/drömmen i år är att klara det på under 3:30, kanske även under 3:15. Hur det går får vi se, det finns en del faktorer som kommer att påverka möjligheterna. Jag har i år fått med mig min 6 år äldre bror Anders (han som jag tyckte var en cykelgalning när jag kom igång...) i planerna att köra Cykelvasan, vi har bokat en stuga i Lindvallen ett par dygn innan så det ska nog bli en härlig upplevelse. Min cykling i år görs med sikte mot Cykelvasan, alla tävlingar i den kortare XCO-klassen avstår jag från då jag upplever att skaderisken är för stor.

Har precis suttit och tittat igenom mina träningsloggar från första halvan av 2018, blir lite förvånad att jag klarade cykelrallaren så bra som jag gjorde. Är inte ett dugg förvånad att jag känner mig svag och klen emellanåt. Såhär har det sett ut hittills:
Vila 2½v - Träning 2v - Vila 6v - Träning 3ggr (5dgr) - Vila 2v - 1 träningspass - vila 1v - sedan kom jag igång, 1 vecka in i april.
Fram till 9 april hade jag totalt tränat 767 minuter, dvs 12 timmar och 47 min. Som jämförelse kan jag nämna att förra året - när jag beklagade mig över min dåliga försäsongsträning - hann jag med 15 timmar i januari och 15 timmar i mars...
Nå, från 9 april har det flutit rätt bra så det gick fint att köra Cykelrallaren tillsammans med "cykelgalningen" den 3 juni. 64,4 km enligt min Garmin, dessa avverkade vi på precis under 3 timmar och jag kände mig bra vid målgång. Anders hade under vintern/våren tränat med sikte på Vätternrundan som han skulle köra den 15/6, så han var lite orolig för sin MTB-form. Därför blev vår taktik den att hans pulsklocka bestämde farten i motluten, på övriga delar var det Anders som höll i taktpinnen och jag bet mig fast i hans bakhjul. Jovisst, jag låg före och drog en hel del också men då tog jag i för att inte köra för sakta - ville ju inte vara den som höll ner farten - så det blev en ganska hård körning för min del. Dock inte för hård - det gick lite tungt in mot Hallby på slutet men jag kände mig riktigt fräsch vid målgång. Hade druckit över 4 liter vätska i värmen och tuggat i mig 4 gel plus lite saltgurka som fanns i vätskekontrollerna, det verkar ha gjort susen. Vår tid ska enligt listorna på Cykelvasans sidor räcka till en startplats i grupp 12 - exakt vad det blir får vi se, vi har inte skaffat plats ännu så det kan vara fullt i grupp 12-13 när det väl är dags. Vi lär i alla fall starta lite längre fram än jag gjorde förra året. Inte mycket längre fram dock så det blir nog bra - det kändes ju väldigt lagom för mig då.
Denna veckan är jag ledig från jobbet, planen är att jobba lite med hemmagrejer på förmiddagarna och cykla på eftermiddagarna. Började väl sådär igår då regnet och svalkan gjorde att jag tog en extra vilodag. Ikväll är dock avslutning på MTB-träningen med BCA, så där lär jag vara iväg och köra lite intervaller innan vi  tjôtar bort lite tid och blir knottbitna. Resten av veckan ska förhoppningsvis bjuda uppehållsväder så jag ska väl få in ett par pass innan midsommar.
Well - nu ska jag upp och såga/skruva/spika lite på vinden. Fortsättning följer - om inte tidigare så i alla fall efter Cykelvasan(som går den 11 augusti).

9 februari 2018

Sent årsbokslut för 2017

Jahapp...tänkte jag skulle försöka mig på en summering av 2017 - vad gick bra, vad gick fel, vad kunde gått bättre, vad ska hända 2018 osv. Brukar ju komma i början av januari, men i år blev det inte så.
2017 började rätt bra med mycket cykling inne i Ryahallen och även en del utecykling på fina vintervägar. Februari tappade jag två veckor men se'n flöt det på igen. Träningen fram till säsongspremiären i Varberg i slutet av april flöt på rätt bra fast kanske lite för lätt och ostrukturerat.

På träningen i Varberg kraschade jag hårt i ett träd, bröt inget men blev rejält mörbultad och bestämde mig för att inte köra mer tävlingar av den typen. Fokus hamnade i stället på långlopp. Ville kört ett par tävlingar i långloppscupen, men de tävlingar som var på lagom avstånd gick vid tidpunkter som av olika orsaker inte passade.
Därför blev enda långloppet före Cykelvasan det som gick i Alingsås 2 veckor innan - Alingsås MTB Challenge 60km. Det var ett tufft race som ni kan läsa om här och som gav mig en startplats för Cykelvasan i startgrupp 17 i stället för den ursprungliga 58. Cykelvasan i sig var en fantastisk upplevelse och jag kom hem riktigt nöjd.
3 dagar senare åkte jag första Gädderedsrundan med min kollega Alexander, det var kanske lite för tidigt efter Cykelvasan och jag blev rätt trött. Efter det var motivationen att cykla nästan obefintlig, det var mest när kollegerna ville ut som jag hängde på. Ställde sedan upp i Västgötaloppet 80km, vilket med den träningsmängden inte var det rätta valet. Läs om det här om ni vill. Efter det var säsongen slut och min motivation djupt i botten. Det blev någon runda i veckan tills jag pajade bakväxeln, se'n var det stopp. Lite varierad träning då och då, ingen direkt ordning på något.

Förra helgen bokade jag och min bror (cykelgalningen - som inte cyklat mycket på ett par år) en stuga i Sälen inför Cykelvasan 2018. Vi ska köra den tillsammans, jag ska se till att det inte blir jag som bromsar oss. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, men helt klart är att jag måste träna mer fokuserat. Jag klarar inte av att styra upp för mycket men tänker mig 4 sorters pass:
1) pass på 45-60 min med högt tempo och mycket backar
2) kortare distanspass (ca 2h) med hårdare backintervaller
3) längre distanspass (<4 h) i lugnare tempo, med inslag av tempohöjningar
4) Några få distanspass i högre tempo - t.ex. repris på den dubbla rundan på Gädderedsvarvet jag körde i juli 2016.
När jag ska komma igång med detta upplägg vet jag inte. Just nu sitter jag hemma med en lättversion av influensan som hållit min fru däckad i drygt en vecka. Jag köpte månadskort december - mars på gymmet Onyx och har fått till ett par spinningpass där, men det är ingen riktig kontinuitet i tränandet. Vädret har varit nyckfullt också, så cykelturerna utomhus i vinter har blivit få. När jag är frisk igen hoppas jag dock komma igång igen, börjar då mjukt och siktar långt fram. Seedningslopp är nog egentligen inte nödvändigt för min del - jag tror att min tid 2017 ger mig en startplats runt grupp 8 eller nå't. Men jag kör kanske Alingsås igen - denna gång med min bror, så han kan seeda in sig på en bra plats. Kör vi ihop får vi samma plats. Kan ju vara bättre än min CV-placering ger. Är det sämre än jag annars ska stå så ber jag om en nedflyttning till hans grupp. Vi ska köra ihop - det är svårt om man inte startar samtidigt...
Så långt planerna för 2018. Om det känns bra och funkar tidsmässigt kanske jag kör något mer - men det blir som det blir. Det finns ju ett liv utanför cyklingen också!

29 september 2017

Sen Race Report från Ulricehamn

I årets sista deltävling i Långloppscuppen MTB, Västgötaloppet i Ulricehamn, valde jag att göra min debut som långloppscyklist. Jag kunde nog valt en enklare premiär...
3 veckor innan tävlingen var jag i Ulricehamn och cyklade delar av banan med två kollegor. Jag kände att backarna var lite motiga så jag tänkte försöka mig på en liten formtoppning innan loppet. Stack ut tillsammans med ena kollegan på tisdagen, vi gjorde ett par backattacker och tog det i övrigt halvlugnt. På torsdagen stack jag ut själv och tog ett par vändor uppför en rätt brant backe som jag tagit förut. Tiderna uppför den backen var i nivå med mitt personbästa och det började kännas lovande. Inte så dålig ändå. Skulle köra någon lång tur på helgen och sedan köra två backpass veckan därpå.
Sådan var planen, verkligheten blev en annan. Fredagen efter det positiva backpasset började med en svidande hals. Jag hade haft lite känning redan på onsdagen men viftat bort det som sviter av blodsmakspasset på tisdagen. Nu kändes det dock inte bra, så jag fick avstå från träning. 8 dagar helt utan träning, sedan tog jag en försiktig runda en vecka före tävlingen bara för att få lite rörelse i benen. Hela veckan var det sedan åter lugnt.

Tävlingsdagen kom, jag åkte upp tillsammans med Jocke som har haft ett hektiskt år och därför var ännu mer orolig över sin tävlingsform än jag var. Nåja, vi åkte i alla fall till Lassalyckan, satte fast våra startnummer och ställde upp för start. Jag var egentligen inte jätteorolig, för jag hade ju åkt Alingsås MTB Challenge, som var 60km och i värre terräng. Skulle nog klara detta på 4:15 - 4:30, sa jag blygsamt till bekanta innan start.
11:30 gick starten för tävlingsklasserna, jag fick problem direkt med en nedkasande benvärmare. Saktade in, stannade till och fixade den och var sist, 30m bakom resten av fältet. Ingen fara, jag skulle ju ta det lugnt eftersom jag hade varit sjuk och inte tränat som jag velat.
Nu är det ju så att jag har väldigt svårt att ta det lugnt, särskilt i uppförsbackar där det känns som folk praktiskt taget står still. Klart man trampar förbi några stycken. Om startloopen består av i huvudsak långa branta uppförsbackar där folk praktiskt taget står still, blir det en hel del av de där några stycken. När startloopen var slut efter knappt 10km hade jag fått upp flåset rätt bra.
Efter 20km började det kännas rätt tungt. Jag hade redan slagit av lite på takten för att försöka komma in i andra andningen. Den kom inte. Vätskekontroll vid 23 km - jag hade gott om dricka i båda flaskorna och tog bara en mugg i flygande fläng. Öppnade en flytande Enervit-gel och hällde i mig också. Den borde göra lite nytta. Kändes inte ett dugg.
När vi närmade oss 40km tänkte jag på mina två kollegor som skulle gå i mål då. Var lite orolig att jag skulle råka ut för nesan att bli omåkt av någon av dom, så sakta som jag körde. Jag passerade punkten vid 39,5 km, där det delade sig mellan varvning och målgång, efter 2h 3 min. Den snabbare av mina kollegor passerade efter 2:11, den andre efter 2:24. Jag hade inte behövt oroa mig där...
En jämnårig Boråsare som jag gärna ville slå passerade på 2:05, jag hade kört om honom i en av de lättare backarna på startloopen.
Framåt 41km började jag undra hur långt de stackarna som skulle köra 40 egentligen skulle behöva köra? Vi var ju på väg ut från Lassalyckan, hur skulle de komma in på varvning? Eller hade jag åkt rakt igenom varvningen utan att märka något? Nej - jag hade missat en stor banderoll på vardera sidan om spåret - till vänster pekade det mot målgång 40km, till höger vidare ut på 80km. Så pigg var jag...
Vid 43km var vätskekontroll nr 2, där tog jag sportdryck, fick min flaska påfylld, åt lite saltgurka och en banan. Började känna mig lite orolig då det började värka lite i högra knät. En lite jobbig smärta som när en nerv hamnar i kläm. Undrade hur länge jag skulle klara den, framförallt om den blev starkare. Tog en gel till vid 50km, stod upp och sträckte ut vader och rygg, förundrades över hur det kunde vara så många uppförsbackar utan att det också var nerför ibland?
I skogen var det emellanåt väldigt svårkört. Vissa spår gick igenom lite gräsigare, mjukare skog och det myckna regnandet veckorna innan tävling hade sett till att det fanns gott om vatten. Vid det här laget hade min fart sjunkit ganska kraftigt och jag var passerad av en hel del, så ett par-trehundra personer hade varit före mig i spåren och grävt fram rejäla mängder lera. Det var jobbigt.
Balanserandet genom lervällingen i skogen, tillsammans med bristen på nedförslutande grusvägar, gjorde att jag framåt 55-60 km var väldigt trött i ryggen, så tröt att jag vid en lite längre nerförslöpa i skogen stönade och kved vid varje liten stöt. När backen planade ut var jag så slut att jag tappade kontrollen och körde omkull och ramlade ner i en bäck vid sidan av stigen. KALLT!!!
Jag hade 3 pers strax bakom mig nerför stigen, alla stannade och månade mycket om min hälsa. Jag försäkrade dom att jag mådde bra, även i huvudet som jag inte hade slagit i alls, och körde vidare. En udda upplevelse att cykla i blöta kläder. Någonstans hade det kommit in luft innanför byxorna, detta gjorde att dessa blev som ballonger och bubblade ut lite här och där. Det var en märklig känsla, som avtog efter ett par km.
Något som också hade avtagit var ömheten, både i rygg och knä. Vet inte om det var ett adrenalinpåslag i samband med vurpan, eller det hastiga kallbadet, men smärtorna var borta.
I stället var en annan smärta alltmer närvarande: mjölksyra. Det blev jobbigare för varje liten uppförsbacke, varje lerig stig. Jag gick flera gånger på ställen där jag normalt åtminstone skulle försökt att cykla.
Vid tredje vätskedepån efter 61km tog jag sportdryck, saltgurka, banan - och se'n sa någon att de hade kaffe! Jag la cykeln vid sidan av vägen och satte mig utmattad i en funktionärsstol och njöt. Ljuvligt.
Sedan var det bara resten kvar...efter 70km kom avståndsskyltar varje km. Jag har aldrig i mitt liv varit med om så långa kilometrar!!!
Sista kilometern(eller 2) gick inne på Lassalyckan, på de fina stigarna som utgör delar av de blå, röda och svarta spåren man anordnat. Underbara, flowiga serpentiner med snygga bankade kurvor. Plötsligt hade jag energi i benen igen, njöt av cyklingen och jobbade mig i mål på tiden 4:55:45.
Min jämnårige Boråsare som jag så gärna ville slå hade då varit i mål i 18 minuter.
I mål stod min medresenär Jocke och väntade. Han hade tagit en gel efter drygt 40km och strax därefter fått upp den igen. Han bröt.
Jag slutförde loppet som 298:e av 398 som kom i mål. I Herrar 50 var jag 21:e av 22.
Min jämnårige granne som startade i motionsklassen slog mig med 1 minut och 1 sekund. Nu började visserligen motionsklassens tid inte mätas förrän de passerade målportalen, medan tävlingsklassen räknades från startskott, så det kan vara en minut jag tappat där. Men - det är ju ändå tiderna som står i protokollet som räknas...

Hur summerar jag detta då? Ja, jag tog mig runt och var tröttare än jag någonsin varit. Jag vet sedan tidigare att jag redan vid relativt små motighetskänslor börjar tänka att jag vill lägga av, men att jag inte gör det. Så var det även här. Det blir fruktansvärt tjatigt att sitta i 60km och försöka att inte lyssna på den där rösten - det känns dock rätt gott efteråt när man har lyckats.
Jag vill dock inte bli riktigt såhär sliten igen. Hoppas att jag kan få lite mer struktur på träningen i vinter och till våren. Har lite lösa idéer och planer men vi får se. Plötsligt kan man bli förkyld en längre tid och se'n får man börja från början igen...

Hur som helst - tävlingssäsongen 2017 är över för min del. Nu blir det om möjligt ännu glesare med inlägg i bloggen. Vi ses!



16 september 2017

MTB-tur med tur...

Ikväll var jag ute på en liten MTB-tur. Har känt mig lite smårisig sedan förra torsdagen, så jag tog det lugnt. Kom iväg ganska sent så jag hade en ny LED-lampa från Kjell & Co på styret. Den gav ett bra sken, men det är ingen höjdare på stigar att bara ha styrlampa. Betydligt bättre att ha hjälmmonterat som man kan"peka" med. Nåväl, i det tempo jag körde funkade det bra ändå. Körde en tur som följde det gamla 5km-spåret vid I15 i största möjliga mån. Delar av spåret används inte längre och var rätt igenvuxet och rejält vattensjukt. Det var ändå härlig cykling och jag njöt av turen.

När jag hade kommit hem skulle jag klä av mig, började med mobilhållarna jag hade på armarna - en för min mobil, en för jobbets beredskapsmobil. Beredskapsmobilens hållare var en chock - ingen mobil i fickan! Det var bara att ta på skor, skoskydd, hjälm och handskar igen och köra ut på mobiljakt. Tänkte att jag borde ha tappat mobilen i någon studsig backe, så jag började med sista backen jag hade kört. Där låg den, i gräset vid sidan av spåret precis vid foten av backen, i skenet av en lampa. Snacka om tur!

Funderar på om jag kanske skulle köpa ett par Triss-lotter? Eller kanske jag har gjort slut på min tur för ett tag framöver...

16 augusti 2017

94 kilometer njutcykling!

Som man kanske kan ana av rubriken genomförde jag i helgen Cykelvasan 90 - och tyckte om det. Tänkte försöka ge en liten rapport såhär ett par dagar senare när jag har börjat komma ikapp mig själv igen...

Hur börjar vi då? Jo - resan upp och hur det blev som det blev.
Jag har en vän som är rätt vass på att åka skidor långt - han har kört ett antal(14) Vasalopp, Birkebeiner, Nordenskiöldsloppet(lite drygt en dubbel Vasa - han gjorde det på 10h:23min och var med det 52:a av 330!!) och han har även kört en hel del långa cykellopp. Cykelvasan 4 gånger t.ex.
Förra året körde han inte men vi satt någon gång sent förra året och pratade om Cykelvasan, vi så bilder på hur han och hans fru hade haft en härlig stugvecka före själva loppet och där föddes en idé att vi skulle göra likadant tillsammans 2017. En vecka(eller kanske bara några dagar) i stuga före CV och se'n skulle vi kunna få lite hjälp av Qvinnorna med logistiken på själva dagen.
Detta upplägg gick i stöpet under våren. Först fick Annette en förfrågan om att sjunga på en väns bröllop på samma dag som Cykelvasan, sedan fick Kalle ge upp då han har fått problem med ena axeln.

Där stod jag alltså själv och skulle köra Cykelvasan. Vad gör jag nu? Startplats hittade jag lätt och smidigt på startplatser.se, men var skulle jag bo? Detta var i juli månad, alla hotell och stugor verkade vara fullbokade och jag var inte jättesugen på alternativet att ligga i en stor gymnastiksal med massor av andra. Frågade lite vänner på Facebook hur de skulle göra och fick napp hos Anki och Lars, som hade en stuga med 6 sovplatser alldeles själva från onsdag till söndag. Jag var välkommen att utnyttja en plats, inga problem.

Okej, allt klart, vad nu? I bekräftelsemailet från Vasaloppet var jag placerad i startgrupp 58. Lite långt bak, kände jag spontant, då det troligen skulle innebära att jag skulle köra snabbare än de flesta och därmed få problem att köra ostört i ett tempo som jag trivdes med. Jag hade under våren kollat igenom tävlingskalendern för att hitta ett lopp som kunde användas för "seedning", vilket innebär att arrangörerna baserat på resultat placerar en i en startgrupp längre fram. Av alla tillgängliga seedningslopp hittade jag ett enda som passade - Alingsås MTB Challenge. Jag kämpade mig igenom det (läs hur här) på en skaplig tid och kunde därigenom flytta fram till startgrupp 17.

På onsdagen innan Vasan åkte jag, hustrun och sonen upp till vänner i Huddinge, tanken var dels att de skulle ha något att göra medans jag var borta, dels att jag skulle ha lite kortare resväg. Det senare blev väl sådär - från Huddinge till Sälen var det 5½ timmas resväg i stället för 6½ hemifrån Borås. Hem på söndagen blev det sedan först 5½ timmar till Huddinge, sedan ytterligare 4½ timmar hem till Borås. Inte helt optimalt och inget jag gör om nästa gång.

Vi hade i alla fall trevligt i Huddinge på torsdagen, på fredagen körde jag sedan upp till Sälen. Följde exemplarisk skyltning mot nummerlappsutlämning uppe vid Lindvallen, stod en stund i kö och fick sedan ut nummerlapp, tidtagningschip m.m. Sedan ner till Garpsätra stugby 12-13 km från Vasaloppsstarten. Där välkomnades jag av Lars och Anki, fick lite god mat - pasta såklart - och tog sedan en liten MTB-sväng för att rulla bil-milen ur benen. Nåla fast nummerlapp på tröjan, packa väska att lämna i starten för transport till målområdet, sedan ganska tidigt i säng.

Lördag morgon och dagen D - eller snarare dagen CV - var igång. Efter en gröt- och äggfrukost tog vi bilen bort till ett stort gräsfält strax innan starten, där vi blev anvisade parkering. Därifrån fanns fin led att cykla till startplatsen. Vi kom fram en knapp halvtimme innan min startgrupp skulle iväg och jag rullade dit och lade in min Allebike i fållan. Efter 20 minuter rullade föregående grupp iväg och vi i startgrupp 17 fick rulla fram till startsnöret. Klockan 09:30 avbröt sig speakern i sitt prat och räknade hastigt ner "3 - 2 - 1 - kör!" och vi var iväg.

Cykelvasan börjar med 4,5 km uppför, jag hade hört om många som knäckt sig redan på första backen så målet var att ta det försiktigt. Det var fler som tänkte så, så jag hamnade ganska tidigt långt till vänster för konstant omkörning. Kastade ett getöga på pulsklockan då och då för att inte gå för hårt, och lyckades faktiskt hålla mig under 90% hela vägen upp. Efter 4,5 km bar det av lätt nerför på helt underbara stigar där jag var lite tryggare än många andra och låg på konstant omkörning och bara njöt av cyklingen. Från 6 till 7 km var det lite uppför igen, sedan 2 km härlig nerförsåkning fram till första kontrollen i Smågan. Denna kontroll åkte jag rakt igenom då det bara hade gått drygt 20 minuter och jag hade gjort åt väldigt lite av min sportdryck.
Från Smågan var det sedan ganska mild åkning, lite blandat mellan lätt uppför, lätt nerför och några kortare klättringar som var lite brantare. Det flöt på bra och plötsligt var vi framme i Mångsbodarna.
Där sänkte jag farten ordentligt och plockade till mig både sportdryck, banan och saltgurka. Tuggade i mig och rullade iväg, tänkte ta det lugnt men då det gick nerför blev det fullt blås direkt. Underbara nerförslöpor igen där farten var upp över 40 km/h emellanåt. Det var lättåkt och ingen vidare trängsel, så det kändes helt odramatiskt.
Kom igenom den omskrivna 90-graderssvängen där det låg en kille som hade åkt av och skadat sig rätt illa. När jag passerade var där en fyrhjuling med släp framme och han låg på rygg och såg ut att ha ont men han var i alla fall vid medvetande och omhändertagen. De två hjältarna som hade räddat hans liv hade redan åkt vidare. När jag läste om olyckan efteråt var jag mest tacksam att jag slapp uppleva den - vare sig som offer eller hjälpare. Det gick snabbt förbi - man hade precis kommit nerför i en rasande fart, sett skyltar om tvär sväng, bromsat ner och sett till att inte krångla ihop sig med någon annan samtidigt som man tog den tvära svängen, så såg man killen som låg där. Jag hann tänka "oj, behöver han hjälp? Nej, han ser OK ut och där är folk till fots som är i närheten men inte känner sig tvungna att ta hand om honom" och "trångt här, stannar jag hastigt kanske jag orsakar något". Även den lite mer själviska bedömningen "men jag har ju precis åkt om så många i nerförsbacken, jag vill inte tappa alla dom" fanns med. Den stora grejen var dock att det redan var en fyrhjuling där och att han låg på ett sätt som signalerade att han var vaken men hade ont. Alltså inget som jag behövde agera på. Hur det hade varit om jag hade kommit mer direkt efter olyckan vet jag inte. Jag vill gärna tro att jag hade stannat, men om man är med i en stor grupp där alla stressar och ingen stannar är det nog lätt att dras med. Lätt att sitta och döma från utsidan efteråt. Sluta med det - beröm i stället hjältarna som stannade och räddade ett liv!

Resten av Cykelvasan var en njutning och fröjd. Vissa uppförsbackar var lite jobbiga, då det kändes svårt att hitta en lagom växel. Ena växeln för låg, snabbtrampad och därmed långsam, nästa växel för hög, segtrampad och därmed långsam. Boten på det problemet är att välja den högre växeln och ställa sig upp. Då får man lite mer kraft och kan få upp farten så det blir lite mindre segt. Sedan sätter man sig igen och hoppas att man orkar hålla den farten. Annars får man resa sig igen. Efter 60 km började den lösningen dock bli svår, eftersom det smärtade till i lårmusklerna av kramptendenser när jag ställde mig och tryckte till, så där fick det bli den lägre växeln och lägre fart. Tyvärr är det lätt hänt att farten då sjunker så att även den växeln är för hög. En nerväxling till, plötsligt står man nästan stilla.

Vad är det för backar efter drygt 60km då? Jo: de berömda Lundbäcksbackarna. Långa, rätt branta backar med ganska löst underlag. Tunga. Men efter dom kommer Oxberg och man har mindre än 20 km kvar. Den sträckan kör man ju vartenda pass man är ute, det är ju ingenting.
Den typen av tankesätt hjälpte mig rätt bra ända från Evertsberg. 1 km efter att jag hade rullat ut från kontrollen kom skylten att det var 42 km kvar. Så lång är rundan jag oftast kör. "Bara Gädderedsrundan kvar" tänkte jag, vilket gjorde att det kändes enklare.
9 km efter Evertsberg kom Hökberg, där tog jag min sista banan och lite dryck och raskade på vidare. I Eldris var det bara 9 km kvar, så där kändes det inte som jag behövde stanna.

Sista kilometrarna från Eldris var rätt jobbiga, här åker man i ganska mjuk sand som suger lite kraft och det är väldigt många små kullar att forcera. Sista 2 kilometrarna ligger jag på hög puls men låg fart, trots att det inte är några direkta backar att tala om. Jag går i mål efter 3 timmar 34 minuter och 12 sekunder och känner mig riktigt bra. I vimlet efter målgång hinner lite trötthet ikapp och låren värker lite en stund. Men totalt sett är jag nöjd redan då, och 4 dagar senare är jag fortfarande fantastiskt nöjd med hur jag genomförde loppet.

Jag är imponerad av maskineriet runt Cykelvasan. Det märks att man har en organisation med vana att hantera stora arrangemang. Tydliga markeringar överallt, klockren logistik och gott om personal som gör sitt jobb bra. Enda problemet för mig var väl att veta vart jag skulle ta vägen efter målgång, men det var ju inte så svårt att hitta folk att fråga. Se'n blev det lite struligt att först ta sig 1,5km från målområdet till idrottsplatsen för att hämta sin väska, sedan de 1,5 km tillbaka för att lasta cykeln och ta bussen tillbaka till Sälen. Lite tydligare skyltning så hade det gått bra också. - Ja, skyltningen var egentligen tydlig nog, det var bara det att man inte riktigt såg den bland allt folk.Men nästa gång vet jag vart jag ska, då kommer det gå bra.

Jodå, ni läste rätt. Det blir en nästa gång. Minst en till, gärna fler. Detta var så himla roligt och välarrangerat. Till nästa år ska jag ge mig själv förutsättningarna attt gå under 3:30. Hur? Jo. jag ska göra min träning mer strukturerad. Backintervaller för att orka ligga på den där högre växeln, högintensitetsintervaller för att lyfta syreupptagningen, distanspass på längre distanser. I år har mina distanspass varit runt 45-50 km, några har gått upp till 60 och ett pass var så långt som 70 km. Nu är det inte distansen i sig som avgör, utan tiden. De flesta passen är under 2 timmar, några runt 2:30 och det där 70 km långa passet tog lite under 3 timmar, uppdelat på två 1½-timmarspass med en lång vila mellan. Inte konstigt att jag får problem när jag kommer över 3 timmar. Dessutom är ansträngningen på ett träningspass aldrig densamma som när man har fått en nummerlapp på ryggen och en på cykeln. Därför måste jag styra upp träningen lite mer, utan att gå vilse i det övriga livspusslet.

Vi får väl se hur det går. Jag vet vad jag behöver göra, återstår att se hur jag klarar av det.

Facit kommer nästa år!
Här går det undan, tungan rätt i mun...

Fokus!!!

Det blev en medalj...

1 augusti 2017

Ny startplats, lite längre fram!

Japp - då har seedningen funkat. Enligt tabellen skulle jag seedats in i startgrupp 16 - men det gäller "i mån av plats", så jag antar att 16 var full. Inget problem för mig.Jag startar alltså 09:30, Lars och Anki som jag kommer dela boende med startar 5 minuter senare i gruppen efter. Passar alltså väldigt bra. Se'n får vi se hur det går i mål. Jag känner mig lite otränad, framförallt gällande distansen, men mina "sambos" säger sig vara än mer otränade. Vi får väl se vem som tar det mest lugnt :)

31 juli 2017

Race Report Alingsås MTB Challenge 60km

Jahapp, igår begick jag långloppspremiär. I de kretsar jag tidigare cyklat skojar man gärna om långlopp och antyder att det skulle var enklare än de kortare s.k. XCO-tävlingarna, där man kör med extremt hög intensitet i 45min - 1 timma. Jag vill härmed avrätta alla sådana myter. Den som fortfarande tror att långlopp är en lek har inte kört AMC 60km.

Det började rätt OK, vi rullade ut ur Alingsås i ganska högt tempo efter en MC. Efter 2km lämnade MC:n oss och vi började första klättringen. Började lite lätt men övergick i en elak backe, knappt 100 höjdmeter på strax under 2 km. Sedan kändes det som det bara kom backe efter backe, hela tiden. När det väl gick nerför och började kännas som man fick lite flyt - ja då kom en jäkla uppförsbacke igen.
När jag nu tittar på banprofilen ser jag att det var en sträcka på 2 km som nästan bara gick nerför - den märkte jag aldrig av...
Det var såpass tekniskt att det inte riktigt gick att slappna av i nerförslöporna, så trots att de där 2 kilometrarna innebar nästan 5 minuter som man slapp trampa, sjönk inte pulsen lägre än till 170. Ingen vila där inte!
Runt 15km kom en ny mastodontklättring - 90 höjdmeter på 1 km - som sedan följdes av lite jobbiga nerförsåkningar, från 20 till 30 km är det sedan "nästan platt" så det gick rätt bra. Jag kom runt första 30km på 1 h 21 min, en snittfart på 22 km/h och en fortfarande rätt bra känsla. Pulsen hade dock stadigt legat runt 180, med många toppar uppåt 188-190 vilket inte är långt från min maxpuls på ca 200 och framförallt över min mjölksyratröskel. Jag hade helt enkelt gått lite för hårt hela tiden.

Andra varvet började med kättring igen, denna gång var höjdmetrarna lite mer utspridda men delar var väldigt branta. I en backe såg jag två killar som gick , en kille till framför dom gick också. Jag tänkte först att jag skulle trampa hela vägen, men det tog stopp rätt fort. Blev omcyklad av en riktig bergsget, Magnus Thomasson från Ulricehamn. Jag åkte om honom lite senare och hade honom bakom mig i en annan klättring där jag också fick kliva av. Han trampade uppför där med. Magnus kör i H60 när sådan klass finns och är alltså minst 9 år äldre än mig.
Nåväl, efter de jobbiga klättringarna följde åter ett långt parti där det gick ömsom upp, ömsom ner men hela tiden var JOBBIGT. Här åkte vi en bit på samma sträcka som första varvet, inkluderande den 2 km långa nedförsbacken som inte var ett dugg avslappnande. En stund efter denna backe kom vi till ett vägskäl där funktionärerna sade att det var bara 45 km kvar. Här höll jag på att bryta ihop. När jag lite tidigare passerade markeringen som visade att det var 20 km kvar, hade jag på något vis i min trötta hjärna fått det till att det bara var 10 km - så när de då sa "15 km" när jag trodde på 5 - ja då var det inte lätt...

Direkt efter denna chock började en 5 km lång klättring på 120 höjdmeter, på toppen av den började det kännas riktigt tungt. När vi sedan kom ut på en studsig åker och jag var tvungen att stå upp och trampa (går inte sitta när man inte har bakfjädring...) var det kört. Sista 3 km gick pulsen stadigt neråt - finns helt enkelt inget kvar när väggen är nådd.
Efter målgång hade jag svårt att veta om jag skulle stå, sitta, ligga eller dansa - låren värkte av mjölksyra och det gick inte vara still, samtidigt som det inte gick särskilt bra att röra på sig heller. Efter 5-10 minuter stapplade jag iväg till ett tält där man fick en fralla, en banan, en dricka och en pastasallad med kyckling. Lagom till jag fick min mat började det regna ordentligt, så jag stod under ett träd och åt, samtidigt som jag trampade av och an för att på något vis lindra smärtan i låren.

Efter  gissningsvis en halvtimma hade mjölksyran lämnat låren och jag rullade i ösregnet bort till bilen, gick och duschade - i varmvatten!!! - och kunde sedan köra hem.

Resultatet då? Well - jag kom runt på 3 timmar och 16 minuter, vinnaren Emil Lindgren var en timme snabbare. Placeringsmässigt hamnade jag på plats 101 av de 190 män som kom i mål. Jag hade även 5 damer före mig - 4 av de 5 som kom i mål i damelit och en till.

Enligt mina beräkningar bör en tid på 3h 18 min räcka till startgrupp 12 i Cykelvasan - återstår att se om arrangörerna håller med. På hemsidan står det att seedingstabellen ska vara uppdaterad senast på tisdag, så vi får väl se i morgon. Jag bör väl i alla fall lyckas komma fram en bit ifrån min nuvarande startgrupp 58.

Edit: Jag upptäckte nyss att jag har räknat fel på just startgrupp 12. 3:14:45 skulle man nog ha klarat, jag missade alltså med knappt 2 minuter...
Men det gör mig inget, jag kommer ändå köra om många och bli omkörd av många. Bara jag slipper stå längst bak.

Har tyvärr inte hittat några bilder ännu, så det får bli länkar till Strava och Relive i stället.
Strava:
Relive (en liten film som visar bansträckningen)