5 januari 2019

Summering av 2018, planer / drömmar för 2019

Jaha, då var det så dags igen. 2018 är slut och vi är ett par dagar in på 2019, så det är dags för ett årsbokslut. En snabb koll av Funbeat-statistiken visar att jag 2018 gjorde ungefär lika många timmar som 2017, vilket är mer än 2016 men mycket mindre än 2015.

2015 ser ju intressant ut,  en jämförelse mellan 2015 och 2018 känns aktuell.

2015 började väldigt bra med mycket cykling i Ryahallen, 2018 var detta uteslutet då familjelivet krävde annat. Året började dessutom med en penicillinkur, lägg till lite förkylningar och en crosstrainer som säckade ihop så blev hela första kvartalet en trist historia. Från April blev det riktigt bra ända t.o.m. september, något som märktes i både Cykelrallaren, Sommargirot och Cykelvasan. Formen var bra, hade bara oflyt under CV med ett knä som gjorde ont.
Så vad ska jag göra bättre 2019? Enkelt - inte bli sjuk...
Det känns inte längre som det är lönt att ha några mål och planer - jag tränar helt enkelt så mycket jag kan och hoppas att jag klara mig från långa sjukdomsperioder.

Det blir Cykelvasan i år igen, för att slippa knäproblem ska jag dels ta hjälp med en s.k. Bikefit - ställa in position för sadel och styre ordentligt - och dels köra en del längre pass där jag "nöter på" som man gör på Cykelvasan. Klarar jag sedan CV utan knäproblem är drömmen att komma under 3:15. Den som lever får se.

15 augusti 2018

94 km med blandade känslor!

I lördags, den 11 augusti, körde jag Cykelvasan för andra gången i mitt liv. Första gången var 2017, då var jag osäker på vad jag skulle klara och hade ett litet drömmål att gå under 3 timmar 45 min, men jag visste som sagt inte ens om jag skulle klara 4 timmar.
Det blev 3:34, hela loppet var en fantastisk upplevelse och jag var så himla nöjd att jag direkt visste att jag skulle göra om det i år.
Till i år hade jag lyckats övertala min storebror Anders att följa med, han tränade bra under våren då han i juni skulle cykla Vätterrundan på under 10 timmar - något han lyckades med.
Vi körde i juni även ett MTB-lopp för att seeda oss till en bra startgrupp, det lyckades även det så vi startade kl 9:05 från startgrupp 12.
Torsdagen den 9 augusti åkte vi så upp till Lindvallen och den lilla friggeboden vi hade hyrt. Den var inte särskilt dyr - men så var den inte så stor heller.
Stor var stugan inte - men vi fick plats
 Den största utmaningen med det begränsade utrymmet var att få in cyklarna över natten - vi ville inte lämna dem ute p.g.a. stöldrisken.
Jodå - vi fick in cyklarna. Och kunde nå toaletten vid behov!
Fredagen bjöd på lite tråkigt väder( de som cyklade Öppet Spår tyckte nog inte det var LITE tråkigt) så Brodern och jag lät cyklarna stå i stugan och gick ner till tävlingcentrum på Lindvallen, där det fanns utställningstält från flera cykeltillverkare, Shimano och en del andra. Det var en enkel match att fördriva tiden fram till kl 15 då vi insåg att vi höll på att missa Cykelvasasprinten! Lyckligtvis hann vi i tid för att se semifinalheaten och finalerna. Kul att se stjärnorna göra upp.
Efter CV-sprinten var det tillbaka till stugan för den sista kolhydratladdningen - spaghetti med köttfärssås. Mums! Sedan i säng vid relativt vettig tid så vi orkade upp på lördagen. Var lite svårt att somna då vinden var väldigt kraftig - i byarna friskade det i så man undrade om det skulle komma ett träd nedfallande. Somnade gjorde vi i alla fall till slut.
Reveljen gick vid 6:40. Efter en stadig gröt- och äggfrukost drog vi på oss cykelkläderna, med lite extra i form av arm- och benvärmare, och rullade ner från Lindvallen till startplatsen - först 6,5 km nerför på asfalt i runt 50 km/h, sedan drygt 3 km plan asfalt och som avslutning knappt 2 km lugn köcykling på ett fint grusspår som leder fram från en stor gräsparkering till startplatsen.
9 min nerför följt av 14 min lugn cykling - inte mycket till uppvärmning men med tanke på att loppet börjar med en lång uppförsbacke där det är lätt att "spränga sig" skulle vi bli varma snart nog.
Vi hittade vår fålla lätt och smidigt, temperaturen vid starten var 13 grader så arm- och benvärmare åkte ner i ryggsäcken som sedan lämnades på lastbil för transport till Mora. 
Efter en ganska kort väntetid var det sedan dags. Gruppen före oss släpptes iväg, vi fick rulla fram till startfållan och sedan var det vår tur.
Jag hade hittat några Boråsare till som vi skulle försöka samarbeta med, de stod alldeles bakom oss i starten så en liten bit upp i backen var de med oss. Då min bror var lite orolig att hans 3 veckor långa träningsuppehåll i juli skulle ligga honom i fatet vad gäller ork, låg han eller jag först uppför backen. Låg han först körde han så fort han kunde utan att gå över 85-90% av sin maxpuls, låg jag först körde jag så fort jag kunde utan att min bror sa till mig att han var på väg upp för högt. Jag höll även lite koll på min egen puls och tyckte det gick rätt bra - jag var precis under 90% hela första backen.
Efter första backen var det en kort nerförslöpa, där låg brorsan först och tryckte på ordentligt så där låg pulsen kvar vid 85-90%, när det sedan kom ett litet motlut till blev det en pulstopp en bit in på "rött" men det var kortvarigt så det var ingen fara - brorsan tjoade till och jag backade av. 
Strax efter detta började jag känna av rejäla smärtor på utsidan av vänster knä. Jag försökte med olika sittställning och olika vridning av foten men inget tycktes hjälpa. För varje trampvarv gjorde det bara mer och mer ont. Ibland tyckte jag att jag hittade en ställning som funkade men när jag då försökte trycka till högg det till i knät så jag höll på att ramla omkull. I det läget var jag väldigt nära att avbryta - innan jag ens kommit till första kontrollen. Dock mindes jag att jag råkat ut för tendenser till denna smärtan under Västgötaloppet förra hösten, den gången hade smärtan inte varit lika stark men den hade också släppt efter några km. Därför kämpade jag vidare i förhoppningen att det även denna gång skulle gå över - och det gjorde det! Jag har ingen uppfattning om hur länge det dröjde men det var en rejält otrevlig upplevelse.
De andra boråsarna hade stuckit ifrån oss när jag började få problem med trampandet, men när vi kom fram till kontrollen i Mångsbodarna såg jag en av dem och ropade till honom att han skulle hänga på. En av de andra var strax före mig ut från kontrollen så plötsligt var vi hela gänget igen.
Den glädjen blev dock inte långvarig. Knappt 4 km efter Mångsbodarna är vi på väg utför en grusväg med lite gropar när jag hör en otäck metallisk klang bakom mig, direkt efter det hör jag någon ropa - det låter som han ropar mitt namn. Jag vänder mig bak mot Jocke och frågar om brorsan är med - "nä jag tror det var han som kraschade" ropar Jocke. Blodet fryser till is, jag tvärnitar och vänder tillbaka. När jag närmar mig kraschplatsen - i diket, för att undvika andra cyklister - ser jag min bror, oskadd. Han låg framför Peter när Peters framhjul gick i en grop och skickade honom framstupa i backen - självklart stannade han för att kolla hur det gick. Peter blödde lite i ansiktet och hade ont i hand och bröst men han var annars "i ordning" och sa till oss att vi kunde åka, så vi fortsatte. Det tog en stund innan man kände sig riktigt lugn igen men bara 2 km efter olycksplatsen började det gå uppför igen, så då fick man chansen att sansa sig igen. Aningen högt på pulsen så det var tur att min käre bror höll koll på sin pulsklocka - hade jag kört själv hade jag antagligen gått alldeles för hårt och bränt ut mig.
Nu började km-markeringarna kännas riktigt behagliga - vid Risberg var det ju "bara" 58 km kvar och sedan blev det bara mer och mer behagliga markeringar. Vid Oxberg hade vi klarat drygt 66 km och hade alltså bara 28 km kvar - det är ju en sträcka som man ofta cyklar och som inte brukar kännas så lång. Det flöt på fint till Hökberg, jag började känna lite stumhet i låren och fick be brorsan hålla igen lite - nu började vi nämligen komma över 2:30 och då är min kropp inte van vid att fortsätta, min bror däremot har kört många distanspass och lärt kroppen att det går visst cykla längre än 2-3 timmar.
Någonstans mellan Hökberg och Eldris började smärtan i vänsterknät komma tillbaka. Det var lika illa som i början av loppet och jag hade extremt svårt att ta mig framåt. Jag fick trycka på så hårt jag kunde med högerbenet och dra runt andra halvan av varvet, men ändå var smärtan så stark att jag flera gånger skrek till. Vid Eldris var det ju sedan bara 8 km kvar och brorsan frågade om vi skulle köra rakt igenom kontrollen - det fanns inte en chans. Jag stannade vid en trave lastpallar, klev av cykeln och satte mig och masserade benet runt knät. Efter drygt en minut hade jag fått ner smärtnivån lite grann och vi rullade iväg. Nu skulle vi bara i mål!
Det skulle dock komma ett mothugg till: med mindre än 1 km kvar till mål lyckades min kedja hoppa snett mellan dreven i bakhjulet. Det blev tvärstopp. Jag stod och försökte komma på vad jag skulle göra, då ropade någon av åskådarna till mig att växla till en högre växel. Jag prövade det och fick loss kedjan - och kunde cykla vidare. Min bror hade väntat på mig så vi cyklade hand i hand över mållinjen. Vi hade klarat det!
Vår officiella tid blev 3:32:38 - 1 min 34 sek bättre än förra året. Med andra omständigheter kanske vi hade klarat 3:30 - nu blev det inte så. Vi får komma tillbaka nästa år och försöka igen. Till dess ska jag ha ett antal långa intervallpass bakom mig så kroppen förstår att det går köra längre tid än 2:30. Förhoppningsvis kommer dessa längre pass även hjälpa mig komma ifrån knäsmärtorna då jag kommer få en jämnare grundstyrka runt knät och på så vis inte överbelastar lokala partier.
Hur det går med detta får vi se - det är 11 månader och 26 dagar tills dess.
En medalj! Och den stöttande brodern som gjorde det möjligt.

2 augusti 2018

Snart dags för Cykelvasan!

Ja, nu närmar sig Cykelvasan med stormsteg. Nästa vecka vid den här tiden sitter antagligen min bror och jag i stugan på Lindvallen i Sälen och proppar i oss lite gott. 2 dagar senare vid samma tid sover vi antagligen, utmattade efter en fullföljd vasa.
Vi har fixat startplatser och ordnat med seedningen. Vi kommer starta i startgrupp 12 - lite längre fram än förra året då jag startade i grupp 17. Detta kommer troligen innebära att vi har färre att köra om i startbacken. Under loppet kommer vi följa den framgångsrika taktiken från Cykelrallaren - mata på i backarna men slå av om brorsans puls går in på rött. när det går plant eller nerför får jag försöka hänga på i hans "landsvägstempo".
Går allt som jag hoppas går vi under 3:30-gränsen med råge. Kommer vi ner till 3:15 blir jag överraskad, men vi får väl se.

Min form känns i alla fall som den ska räcka till. Körde ett 110 km långt motionslopp i Varberg i lördags, det gick bra. Lite jobbigt med den extrema värmen och sittställningen - fick ont i axlarna då jag inte är van att sitta så statiskt och "hänga" på styret.
Sedan lördagen har jag kört två träningspass av typen MTB-halvdistans - i tisdags i extrem värme och ikväll i lite mildare väder. Det kändes rätt bra redan i tisdags, men idag gick det verkligen bra. Satte nytt rekord på två sträckor, totalt är de segmenten på drygt en timma och jag bättrade tiden med nästan 3 minuter. Tider säger ju inte så mycket utanför rätt sammanhang, men att jag kan hålla högt tempo så länge sammantaget med att jag klarade 3h45min cykling i lördags ger mig en skön känsla.

Det kommer gå bra!

19 juni 2018

Min träning och cykling 2018 - the story so far...

Förra året körde jag Cykelvasan för första gången, klarade det på lite drygt 3½ timmar. Målet/drömmen i år är att klara det på under 3:30, kanske även under 3:15. Hur det går får vi se, det finns en del faktorer som kommer att påverka möjligheterna. Jag har i år fått med mig min 6 år äldre bror Anders (han som jag tyckte var en cykelgalning när jag kom igång...) i planerna att köra Cykelvasan, vi har bokat en stuga i Lindvallen ett par dygn innan så det ska nog bli en härlig upplevelse. Min cykling i år görs med sikte mot Cykelvasan, alla tävlingar i den kortare XCO-klassen avstår jag från då jag upplever att skaderisken är för stor.

Har precis suttit och tittat igenom mina träningsloggar från första halvan av 2018, blir lite förvånad att jag klarade cykelrallaren så bra som jag gjorde. Är inte ett dugg förvånad att jag känner mig svag och klen emellanåt. Såhär har det sett ut hittills:
Vila 2½v - Träning 2v - Vila 6v - Träning 3ggr (5dgr) - Vila 2v - 1 träningspass - vila 1v - sedan kom jag igång, 1 vecka in i april.
Fram till 9 april hade jag totalt tränat 767 minuter, dvs 12 timmar och 47 min. Som jämförelse kan jag nämna att förra året - när jag beklagade mig över min dåliga försäsongsträning - hann jag med 15 timmar i januari och 15 timmar i mars...
Nå, från 9 april har det flutit rätt bra så det gick fint att köra Cykelrallaren tillsammans med "cykelgalningen" den 3 juni. 64,4 km enligt min Garmin, dessa avverkade vi på precis under 3 timmar och jag kände mig bra vid målgång. Anders hade under vintern/våren tränat med sikte på Vätternrundan som han skulle köra den 15/6, så han var lite orolig för sin MTB-form. Därför blev vår taktik den att hans pulsklocka bestämde farten i motluten, på övriga delar var det Anders som höll i taktpinnen och jag bet mig fast i hans bakhjul. Jovisst, jag låg före och drog en hel del också men då tog jag i för att inte köra för sakta - ville ju inte vara den som höll ner farten - så det blev en ganska hård körning för min del. Dock inte för hård - det gick lite tungt in mot Hallby på slutet men jag kände mig riktigt fräsch vid målgång. Hade druckit över 4 liter vätska i värmen och tuggat i mig 4 gel plus lite saltgurka som fanns i vätskekontrollerna, det verkar ha gjort susen. Vår tid ska enligt listorna på Cykelvasans sidor räcka till en startplats i grupp 12 - exakt vad det blir får vi se, vi har inte skaffat plats ännu så det kan vara fullt i grupp 12-13 när det väl är dags. Vi lär i alla fall starta lite längre fram än jag gjorde förra året. Inte mycket längre fram dock så det blir nog bra - det kändes ju väldigt lagom för mig då.
Denna veckan är jag ledig från jobbet, planen är att jobba lite med hemmagrejer på förmiddagarna och cykla på eftermiddagarna. Började väl sådär igår då regnet och svalkan gjorde att jag tog en extra vilodag. Ikväll är dock avslutning på MTB-träningen med BCA, så där lär jag vara iväg och köra lite intervaller innan vi  tjôtar bort lite tid och blir knottbitna. Resten av veckan ska förhoppningsvis bjuda uppehållsväder så jag ska väl få in ett par pass innan midsommar.
Well - nu ska jag upp och såga/skruva/spika lite på vinden. Fortsättning följer - om inte tidigare så i alla fall efter Cykelvasan(som går den 11 augusti).

9 februari 2018

Sent årsbokslut för 2017

Jahapp...tänkte jag skulle försöka mig på en summering av 2017 - vad gick bra, vad gick fel, vad kunde gått bättre, vad ska hända 2018 osv. Brukar ju komma i början av januari, men i år blev det inte så.
2017 började rätt bra med mycket cykling inne i Ryahallen och även en del utecykling på fina vintervägar. Februari tappade jag två veckor men se'n flöt det på igen. Träningen fram till säsongspremiären i Varberg i slutet av april flöt på rätt bra fast kanske lite för lätt och ostrukturerat.

På träningen i Varberg kraschade jag hårt i ett träd, bröt inget men blev rejält mörbultad och bestämde mig för att inte köra mer tävlingar av den typen. Fokus hamnade i stället på långlopp. Ville kört ett par tävlingar i långloppscupen, men de tävlingar som var på lagom avstånd gick vid tidpunkter som av olika orsaker inte passade.
Därför blev enda långloppet före Cykelvasan det som gick i Alingsås 2 veckor innan - Alingsås MTB Challenge 60km. Det var ett tufft race som ni kan läsa om här och som gav mig en startplats för Cykelvasan i startgrupp 17 i stället för den ursprungliga 58. Cykelvasan i sig var en fantastisk upplevelse och jag kom hem riktigt nöjd.
3 dagar senare åkte jag första Gädderedsrundan med min kollega Alexander, det var kanske lite för tidigt efter Cykelvasan och jag blev rätt trött. Efter det var motivationen att cykla nästan obefintlig, det var mest när kollegerna ville ut som jag hängde på. Ställde sedan upp i Västgötaloppet 80km, vilket med den träningsmängden inte var det rätta valet. Läs om det här om ni vill. Efter det var säsongen slut och min motivation djupt i botten. Det blev någon runda i veckan tills jag pajade bakväxeln, se'n var det stopp. Lite varierad träning då och då, ingen direkt ordning på något.

Förra helgen bokade jag och min bror (cykelgalningen - som inte cyklat mycket på ett par år) en stuga i Sälen inför Cykelvasan 2018. Vi ska köra den tillsammans, jag ska se till att det inte blir jag som bromsar oss. Exakt hur det ska gå till vet jag inte, men helt klart är att jag måste träna mer fokuserat. Jag klarar inte av att styra upp för mycket men tänker mig 4 sorters pass:
1) pass på 45-60 min med högt tempo och mycket backar
2) kortare distanspass (ca 2h) med hårdare backintervaller
3) längre distanspass (<4 h) i lugnare tempo, med inslag av tempohöjningar
4) Några få distanspass i högre tempo - t.ex. repris på den dubbla rundan på Gädderedsvarvet jag körde i juli 2016.
När jag ska komma igång med detta upplägg vet jag inte. Just nu sitter jag hemma med en lättversion av influensan som hållit min fru däckad i drygt en vecka. Jag köpte månadskort december - mars på gymmet Onyx och har fått till ett par spinningpass där, men det är ingen riktig kontinuitet i tränandet. Vädret har varit nyckfullt också, så cykelturerna utomhus i vinter har blivit få. När jag är frisk igen hoppas jag dock komma igång igen, börjar då mjukt och siktar långt fram. Seedningslopp är nog egentligen inte nödvändigt för min del - jag tror att min tid 2017 ger mig en startplats runt grupp 8 eller nå't. Men jag kör kanske Alingsås igen - denna gång med min bror, så han kan seeda in sig på en bra plats. Kör vi ihop får vi samma plats. Kan ju vara bättre än min CV-placering ger. Är det sämre än jag annars ska stå så ber jag om en nedflyttning till hans grupp. Vi ska köra ihop - det är svårt om man inte startar samtidigt...
Så långt planerna för 2018. Om det känns bra och funkar tidsmässigt kanske jag kör något mer - men det blir som det blir. Det finns ju ett liv utanför cyklingen också!

29 september 2017

Sen Race Report från Ulricehamn

I årets sista deltävling i Långloppscuppen MTB, Västgötaloppet i Ulricehamn, valde jag att göra min debut som långloppscyklist. Jag kunde nog valt en enklare premiär...
3 veckor innan tävlingen var jag i Ulricehamn och cyklade delar av banan med två kollegor. Jag kände att backarna var lite motiga så jag tänkte försöka mig på en liten formtoppning innan loppet. Stack ut tillsammans med ena kollegan på tisdagen, vi gjorde ett par backattacker och tog det i övrigt halvlugnt. På torsdagen stack jag ut själv och tog ett par vändor uppför en rätt brant backe som jag tagit förut. Tiderna uppför den backen var i nivå med mitt personbästa och det började kännas lovande. Inte så dålig ändå. Skulle köra någon lång tur på helgen och sedan köra två backpass veckan därpå.
Sådan var planen, verkligheten blev en annan. Fredagen efter det positiva backpasset började med en svidande hals. Jag hade haft lite känning redan på onsdagen men viftat bort det som sviter av blodsmakspasset på tisdagen. Nu kändes det dock inte bra, så jag fick avstå från träning. 8 dagar helt utan träning, sedan tog jag en försiktig runda en vecka före tävlingen bara för att få lite rörelse i benen. Hela veckan var det sedan åter lugnt.

Tävlingsdagen kom, jag åkte upp tillsammans med Jocke som har haft ett hektiskt år och därför var ännu mer orolig över sin tävlingsform än jag var. Nåja, vi åkte i alla fall till Lassalyckan, satte fast våra startnummer och ställde upp för start. Jag var egentligen inte jätteorolig, för jag hade ju åkt Alingsås MTB Challenge, som var 60km och i värre terräng. Skulle nog klara detta på 4:15 - 4:30, sa jag blygsamt till bekanta innan start.
11:30 gick starten för tävlingsklasserna, jag fick problem direkt med en nedkasande benvärmare. Saktade in, stannade till och fixade den och var sist, 30m bakom resten av fältet. Ingen fara, jag skulle ju ta det lugnt eftersom jag hade varit sjuk och inte tränat som jag velat.
Nu är det ju så att jag har väldigt svårt att ta det lugnt, särskilt i uppförsbackar där det känns som folk praktiskt taget står still. Klart man trampar förbi några stycken. Om startloopen består av i huvudsak långa branta uppförsbackar där folk praktiskt taget står still, blir det en hel del av de där några stycken. När startloopen var slut efter knappt 10km hade jag fått upp flåset rätt bra.
Efter 20km började det kännas rätt tungt. Jag hade redan slagit av lite på takten för att försöka komma in i andra andningen. Den kom inte. Vätskekontroll vid 23 km - jag hade gott om dricka i båda flaskorna och tog bara en mugg i flygande fläng. Öppnade en flytande Enervit-gel och hällde i mig också. Den borde göra lite nytta. Kändes inte ett dugg.
När vi närmade oss 40km tänkte jag på mina två kollegor som skulle gå i mål då. Var lite orolig att jag skulle råka ut för nesan att bli omåkt av någon av dom, så sakta som jag körde. Jag passerade punkten vid 39,5 km, där det delade sig mellan varvning och målgång, efter 2h 3 min. Den snabbare av mina kollegor passerade efter 2:11, den andre efter 2:24. Jag hade inte behövt oroa mig där...
En jämnårig Boråsare som jag gärna ville slå passerade på 2:05, jag hade kört om honom i en av de lättare backarna på startloopen.
Framåt 41km började jag undra hur långt de stackarna som skulle köra 40 egentligen skulle behöva köra? Vi var ju på väg ut från Lassalyckan, hur skulle de komma in på varvning? Eller hade jag åkt rakt igenom varvningen utan att märka något? Nej - jag hade missat en stor banderoll på vardera sidan om spåret - till vänster pekade det mot målgång 40km, till höger vidare ut på 80km. Så pigg var jag...
Vid 43km var vätskekontroll nr 2, där tog jag sportdryck, fick min flaska påfylld, åt lite saltgurka och en banan. Började känna mig lite orolig då det började värka lite i högra knät. En lite jobbig smärta som när en nerv hamnar i kläm. Undrade hur länge jag skulle klara den, framförallt om den blev starkare. Tog en gel till vid 50km, stod upp och sträckte ut vader och rygg, förundrades över hur det kunde vara så många uppförsbackar utan att det också var nerför ibland?
I skogen var det emellanåt väldigt svårkört. Vissa spår gick igenom lite gräsigare, mjukare skog och det myckna regnandet veckorna innan tävling hade sett till att det fanns gott om vatten. Vid det här laget hade min fart sjunkit ganska kraftigt och jag var passerad av en hel del, så ett par-trehundra personer hade varit före mig i spåren och grävt fram rejäla mängder lera. Det var jobbigt.
Balanserandet genom lervällingen i skogen, tillsammans med bristen på nedförslutande grusvägar, gjorde att jag framåt 55-60 km var väldigt trött i ryggen, så tröt att jag vid en lite längre nerförslöpa i skogen stönade och kved vid varje liten stöt. När backen planade ut var jag så slut att jag tappade kontrollen och körde omkull och ramlade ner i en bäck vid sidan av stigen. KALLT!!!
Jag hade 3 pers strax bakom mig nerför stigen, alla stannade och månade mycket om min hälsa. Jag försäkrade dom att jag mådde bra, även i huvudet som jag inte hade slagit i alls, och körde vidare. En udda upplevelse att cykla i blöta kläder. Någonstans hade det kommit in luft innanför byxorna, detta gjorde att dessa blev som ballonger och bubblade ut lite här och där. Det var en märklig känsla, som avtog efter ett par km.
Något som också hade avtagit var ömheten, både i rygg och knä. Vet inte om det var ett adrenalinpåslag i samband med vurpan, eller det hastiga kallbadet, men smärtorna var borta.
I stället var en annan smärta alltmer närvarande: mjölksyra. Det blev jobbigare för varje liten uppförsbacke, varje lerig stig. Jag gick flera gånger på ställen där jag normalt åtminstone skulle försökt att cykla.
Vid tredje vätskedepån efter 61km tog jag sportdryck, saltgurka, banan - och se'n sa någon att de hade kaffe! Jag la cykeln vid sidan av vägen och satte mig utmattad i en funktionärsstol och njöt. Ljuvligt.
Sedan var det bara resten kvar...efter 70km kom avståndsskyltar varje km. Jag har aldrig i mitt liv varit med om så långa kilometrar!!!
Sista kilometern(eller 2) gick inne på Lassalyckan, på de fina stigarna som utgör delar av de blå, röda och svarta spåren man anordnat. Underbara, flowiga serpentiner med snygga bankade kurvor. Plötsligt hade jag energi i benen igen, njöt av cyklingen och jobbade mig i mål på tiden 4:55:45.
Min jämnårige Boråsare som jag så gärna ville slå hade då varit i mål i 18 minuter.
I mål stod min medresenär Jocke och väntade. Han hade tagit en gel efter drygt 40km och strax därefter fått upp den igen. Han bröt.
Jag slutförde loppet som 298:e av 398 som kom i mål. I Herrar 50 var jag 21:e av 22.
Min jämnårige granne som startade i motionsklassen slog mig med 1 minut och 1 sekund. Nu började visserligen motionsklassens tid inte mätas förrän de passerade målportalen, medan tävlingsklassen räknades från startskott, så det kan vara en minut jag tappat där. Men - det är ju ändå tiderna som står i protokollet som räknas...

Hur summerar jag detta då? Ja, jag tog mig runt och var tröttare än jag någonsin varit. Jag vet sedan tidigare att jag redan vid relativt små motighetskänslor börjar tänka att jag vill lägga av, men att jag inte gör det. Så var det även här. Det blir fruktansvärt tjatigt att sitta i 60km och försöka att inte lyssna på den där rösten - det känns dock rätt gott efteråt när man har lyckats.
Jag vill dock inte bli riktigt såhär sliten igen. Hoppas att jag kan få lite mer struktur på träningen i vinter och till våren. Har lite lösa idéer och planer men vi får se. Plötsligt kan man bli förkyld en längre tid och se'n får man börja från början igen...

Hur som helst - tävlingssäsongen 2017 är över för min del. Nu blir det om möjligt ännu glesare med inlägg i bloggen. Vi ses!



16 september 2017

MTB-tur med tur...

Ikväll var jag ute på en liten MTB-tur. Har känt mig lite smårisig sedan förra torsdagen, så jag tog det lugnt. Kom iväg ganska sent så jag hade en ny LED-lampa från Kjell & Co på styret. Den gav ett bra sken, men det är ingen höjdare på stigar att bara ha styrlampa. Betydligt bättre att ha hjälmmonterat som man kan"peka" med. Nåväl, i det tempo jag körde funkade det bra ändå. Körde en tur som följde det gamla 5km-spåret vid I15 i största möjliga mån. Delar av spåret används inte längre och var rätt igenvuxet och rejält vattensjukt. Det var ändå härlig cykling och jag njöt av turen.

När jag hade kommit hem skulle jag klä av mig, började med mobilhållarna jag hade på armarna - en för min mobil, en för jobbets beredskapsmobil. Beredskapsmobilens hållare var en chock - ingen mobil i fickan! Det var bara att ta på skor, skoskydd, hjälm och handskar igen och köra ut på mobiljakt. Tänkte att jag borde ha tappat mobilen i någon studsig backe, så jag började med sista backen jag hade kört. Där låg den, i gräset vid sidan av spåret precis vid foten av backen, i skenet av en lampa. Snacka om tur!

Funderar på om jag kanske skulle köpa ett par Triss-lotter? Eller kanske jag har gjort slut på min tur för ett tag framöver...