15 augusti 2018

94 km med blandade känslor!

I lördags, den 11 augusti, körde jag Cykelvasan för andra gången i mitt liv. Första gången var 2017, då var jag osäker på vad jag skulle klara och hade ett litet drömmål att gå under 3 timmar 45 min, men jag visste som sagt inte ens om jag skulle klara 4 timmar.
Det blev 3:34, hela loppet var en fantastisk upplevelse och jag var så himla nöjd att jag direkt visste att jag skulle göra om det i år.
Till i år hade jag lyckats övertala min storebror Anders att följa med, han tränade bra under våren då han i juni skulle cykla Vätterrundan på under 10 timmar - något han lyckades med.
Vi körde i juni även ett MTB-lopp för att seeda oss till en bra startgrupp, det lyckades även det så vi startade kl 9:05 från startgrupp 12.
Torsdagen den 9 augusti åkte vi så upp till Lindvallen och den lilla friggeboden vi hade hyrt. Den var inte särskilt dyr - men så var den inte så stor heller.
Stor var stugan inte - men vi fick plats
 Den största utmaningen med det begränsade utrymmet var att få in cyklarna över natten - vi ville inte lämna dem ute p.g.a. stöldrisken.
Jodå - vi fick in cyklarna. Och kunde nå toaletten vid behov!
Fredagen bjöd på lite tråkigt väder( de som cyklade Öppet Spår tyckte nog inte det var LITE tråkigt) så Brodern och jag lät cyklarna stå i stugan och gick ner till tävlingcentrum på Lindvallen, där det fanns utställningstält från flera cykeltillverkare, Shimano och en del andra. Det var en enkel match att fördriva tiden fram till kl 15 då vi insåg att vi höll på att missa Cykelvasasprinten! Lyckligtvis hann vi i tid för att se semifinalheaten och finalerna. Kul att se stjärnorna göra upp.
Efter CV-sprinten var det tillbaka till stugan för den sista kolhydratladdningen - spaghetti med köttfärssås. Mums! Sedan i säng vid relativt vettig tid så vi orkade upp på lördagen. Var lite svårt att somna då vinden var väldigt kraftig - i byarna friskade det i så man undrade om det skulle komma ett träd nedfallande. Somnade gjorde vi i alla fall till slut.
Reveljen gick vid 6:40. Efter en stadig gröt- och äggfrukost drog vi på oss cykelkläderna, med lite extra i form av arm- och benvärmare, och rullade ner från Lindvallen till startplatsen - först 6,5 km nerför på asfalt i runt 50 km/h, sedan drygt 3 km plan asfalt och som avslutning knappt 2 km lugn köcykling på ett fint grusspår som leder fram från en stor gräsparkering till startplatsen.
9 min nerför följt av 14 min lugn cykling - inte mycket till uppvärmning men med tanke på att loppet börjar med en lång uppförsbacke där det är lätt att "spränga sig" skulle vi bli varma snart nog.
Vi hittade vår fålla lätt och smidigt, temperaturen vid starten var 13 grader så arm- och benvärmare åkte ner i ryggsäcken som sedan lämnades på lastbil för transport till Mora. 
Efter en ganska kort väntetid var det sedan dags. Gruppen före oss släpptes iväg, vi fick rulla fram till startfållan och sedan var det vår tur.
Jag hade hittat några Boråsare till som vi skulle försöka samarbeta med, de stod alldeles bakom oss i starten så en liten bit upp i backen var de med oss. Då min bror var lite orolig att hans 3 veckor långa träningsuppehåll i juli skulle ligga honom i fatet vad gäller ork, låg han eller jag först uppför backen. Låg han först körde han så fort han kunde utan att gå över 85-90% av sin maxpuls, låg jag först körde jag så fort jag kunde utan att min bror sa till mig att han var på väg upp för högt. Jag höll även lite koll på min egen puls och tyckte det gick rätt bra - jag var precis under 90% hela första backen.
Efter första backen var det en kort nerförslöpa, där låg brorsan först och tryckte på ordentligt så där låg pulsen kvar vid 85-90%, när det sedan kom ett litet motlut till blev det en pulstopp en bit in på "rött" men det var kortvarigt så det var ingen fara - brorsan tjoade till och jag backade av. 
Strax efter detta började jag känna av rejäla smärtor på utsidan av vänster knä. Jag försökte med olika sittställning och olika vridning av foten men inget tycktes hjälpa. För varje trampvarv gjorde det bara mer och mer ont. Ibland tyckte jag att jag hittade en ställning som funkade men när jag då försökte trycka till högg det till i knät så jag höll på att ramla omkull. I det läget var jag väldigt nära att avbryta - innan jag ens kommit till första kontrollen. Dock mindes jag att jag råkat ut för tendenser till denna smärtan under Västgötaloppet förra hösten, den gången hade smärtan inte varit lika stark men den hade också släppt efter några km. Därför kämpade jag vidare i förhoppningen att det även denna gång skulle gå över - och det gjorde det! Jag har ingen uppfattning om hur länge det dröjde men det var en rejält otrevlig upplevelse.
De andra boråsarna hade stuckit ifrån oss när jag började få problem med trampandet, men när vi kom fram till kontrollen i Mångsbodarna såg jag en av dem och ropade till honom att han skulle hänga på. En av de andra var strax före mig ut från kontrollen så plötsligt var vi hela gänget igen.
Den glädjen blev dock inte långvarig. Knappt 4 km efter Mångsbodarna är vi på väg utför en grusväg med lite gropar när jag hör en otäck metallisk klang bakom mig, direkt efter det hör jag någon ropa - det låter som han ropar mitt namn. Jag vänder mig bak mot Jocke och frågar om brorsan är med - "nä jag tror det var han som kraschade" ropar Jocke. Blodet fryser till is, jag tvärnitar och vänder tillbaka. När jag närmar mig kraschplatsen - i diket, för att undvika andra cyklister - ser jag min bror, oskadd. Han låg framför Peter när Peters framhjul gick i en grop och skickade honom framstupa i backen - självklart stannade han för att kolla hur det gick. Peter blödde lite i ansiktet och hade ont i hand och bröst men han var annars "i ordning" och sa till oss att vi kunde åka, så vi fortsatte. Det tog en stund innan man kände sig riktigt lugn igen men bara 2 km efter olycksplatsen började det gå uppför igen, så då fick man chansen att sansa sig igen. Aningen högt på pulsen så det var tur att min köre bror höll koll på sin pulsklocka - hade jag kört själv hade jag antagligen gått alldeles för hårt och bränt ut mig.
Nu började km-markeringarna kännas riktigt behagliga - vid Risberg var det ju "bara" 58 km kvar och sedan blev det bara mer och mer behagliga markeringar. Vi Oxberg hade vi klarat drygt 66 km och hade alltså bara 28 km kvar - det är ju en sträcka som man ofta cyklar och som inte brukar kännas så lång. Det flöt på fint till Hökberg, jag började känna lite stumhet i låren och fick be brorsan hålla igen lite - nu började vi nämligen komma över 2:30 och då är min kropp inte van vid att fortsätta, min bror däremot har kört många distanspass och lärt kroppen att det går visst cykla längre än 2-3 timmar.
Någonstans mellan Hökberg och Eldris började smärtan i vänsterknät komma tillbaka. Det var lika illa som i början av loppet och jag hade extremt svårt att ta mig framåt. Jag fick trycka på så hårt jag kund med högerbenet och dra runt andra halvan av varvet, men ändå var smärtan så stark att jag flera gånger skrek till. Vid Eldris var det ju sedan bara 8 km kvar och brorsan frågade om vi skulle köra rakt igenom kontrollen - det fanns inte en chans. Jag stannade vid en trave lastpallar, klev av cykeln och satte mig och masserade benet runt knät. Efter drygt en minut hade jag fått ner smärtnivån lite grann och vi rullade iväg. Nu skulle vi bara i mål!
Det skulle dock komma ett mothugg till: med mindre än 1 km kvar till mål lyckades min kedja hoppa snett mellan dreven i bakhjulet. Det blev tvärstopp. Jag stod och försökte komma på vad jag skulle göra, då ropade någon av åskådarna till mig att växla till en högre växel. Jag prövade det och fick loss kedjan - och kunde cykla vidare. Min bror hade väntat på mig så vi cyklade hand i hand över mållinjen. Vi hade klarat det!
Vår officiella tid blev 3:32:38 - 1 min 34 sek bättre än förra året. Med andra omständigheter kanske vi hade klarat 3:30 - nu blev det inte så. Vi får komma tillbaka nästa år och försöka igen. Till dess ska jag ha ett antal långa intervallpass bakom mig så kroppen förstår att det går köra längre tid än 2:30. Förhoppningsvis kommer dessa längre pass även hjälpa mig komma ifrån knäsmärtorna då jag kommer få en jämnare grundstyrka runt knät och på så vis inte överbelastar lokala partier.
Hur det går med detta får vi se - det är 11 månader och 26 dagar tills dess.
En medalj! Och den stöttande brodern som gjorde det möjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar