29 september 2017

Sen Race Report från Ulricehamn

I årets sista deltävling i Långloppscuppen MTB, Västgötaloppet i Ulricehamn, valde jag att göra min debut som långloppscyklist. Jag kunde nog valt en enklare premiär...
3 veckor innan tävlingen var jag i Ulricehamn och cyklade delar av banan med två kollegor. Jag kände att backarna var lite motiga så jag tänkte försöka mig på en liten formtoppning innan loppet. Stack ut tillsammans med ena kollegan på tisdagen, vi gjorde ett par backattacker och tog det i övrigt halvlugnt. På torsdagen stack jag ut själv och tog ett par vändor uppför en rätt brant backe som jag tagit förut. Tiderna uppför den backen var i nivå med mitt personbästa och det började kännas lovande. Inte så dålig ändå. Skulle köra någon lång tur på helgen och sedan köra två backpass veckan därpå.
Sådan var planen, verkligheten blev en annan. Fredagen efter det positiva backpasset började med en svidande hals. Jag hade haft lite känning redan på onsdagen men viftat bort det som sviter av blodsmakspasset på tisdagen. Nu kändes det dock inte bra, så jag fick avstå från träning. 8 dagar helt utan träning, sedan tog jag en försiktig runda en vecka före tävlingen bara för att få lite rörelse i benen. Hela veckan var det sedan åter lugnt.

Tävlingsdagen kom, jag åkte upp tillsammans med Jocke som har haft ett hektiskt år och därför var ännu mer orolig över sin tävlingsform än jag var. Nåja, vi åkte i alla fall till Lassalyckan, satte fast våra startnummer och ställde upp för start. Jag var egentligen inte jätteorolig, för jag hade ju åkt Alingsås MTB Challenge, som var 60km och i värre terräng. Skulle nog klara detta på 4:15 - 4:30, sa jag blygsamt till bekanta innan start.
11:30 gick starten för tävlingsklasserna, jag fick problem direkt med en nedkasande benvärmare. Saktade in, stannade till och fixade den och var sist, 30m bakom resten av fältet. Ingen fara, jag skulle ju ta det lugnt eftersom jag hade varit sjuk och inte tränat som jag velat.
Nu är det ju så att jag har väldigt svårt att ta det lugnt, särskilt i uppförsbackar där det känns som folk praktiskt taget står still. Klart man trampar förbi några stycken. Om startloopen består av i huvudsak långa branta uppförsbackar där folk praktiskt taget står still, blir det en hel del av de där några stycken. När startloopen var slut efter knappt 10km hade jag fått upp flåset rätt bra.
Efter 20km började det kännas rätt tungt. Jag hade redan slagit av lite på takten för att försöka komma in i andra andningen. Den kom inte. Vätskekontroll vid 23 km - jag hade gott om dricka i båda flaskorna och tog bara en mugg i flygande fläng. Öppnade en flytande Enervit-gel och hällde i mig också. Den borde göra lite nytta. Kändes inte ett dugg.
När vi närmade oss 40km tänkte jag på mina två kollegor som skulle gå i mål då. Var lite orolig att jag skulle råka ut för nesan att bli omåkt av någon av dom, så sakta som jag körde. Jag passerade punkten vid 39,5 km, där det delade sig mellan varvning och målgång, efter 2h 3 min. Den snabbare av mina kollegor passerade efter 2:11, den andre efter 2:24. Jag hade inte behövt oroa mig där...
En jämnårig Boråsare som jag gärna ville slå passerade på 2:05, jag hade kört om honom i en av de lättare backarna på startloopen.
Framåt 41km började jag undra hur långt de stackarna som skulle köra 40 egentligen skulle behöva köra? Vi var ju på väg ut från Lassalyckan, hur skulle de komma in på varvning? Eller hade jag åkt rakt igenom varvningen utan att märka något? Nej - jag hade missat en stor banderoll på vardera sidan om spåret - till vänster pekade det mot målgång 40km, till höger vidare ut på 80km. Så pigg var jag...
Vid 43km var vätskekontroll nr 2, där tog jag sportdryck, fick min flaska påfylld, åt lite saltgurka och en banan. Började känna mig lite orolig då det började värka lite i högra knät. En lite jobbig smärta som när en nerv hamnar i kläm. Undrade hur länge jag skulle klara den, framförallt om den blev starkare. Tog en gel till vid 50km, stod upp och sträckte ut vader och rygg, förundrades över hur det kunde vara så många uppförsbackar utan att det också var nerför ibland?
I skogen var det emellanåt väldigt svårkört. Vissa spår gick igenom lite gräsigare, mjukare skog och det myckna regnandet veckorna innan tävling hade sett till att det fanns gott om vatten. Vid det här laget hade min fart sjunkit ganska kraftigt och jag var passerad av en hel del, så ett par-trehundra personer hade varit före mig i spåren och grävt fram rejäla mängder lera. Det var jobbigt.
Balanserandet genom lervällingen i skogen, tillsammans med bristen på nedförslutande grusvägar, gjorde att jag framåt 55-60 km var väldigt trött i ryggen, så tröt att jag vid en lite längre nerförslöpa i skogen stönade och kved vid varje liten stöt. När backen planade ut var jag så slut att jag tappade kontrollen och körde omkull och ramlade ner i en bäck vid sidan av stigen. KALLT!!!
Jag hade 3 pers strax bakom mig nerför stigen, alla stannade och månade mycket om min hälsa. Jag försäkrade dom att jag mådde bra, även i huvudet som jag inte hade slagit i alls, och körde vidare. En udda upplevelse att cykla i blöta kläder. Någonstans hade det kommit in luft innanför byxorna, detta gjorde att dessa blev som ballonger och bubblade ut lite här och där. Det var en märklig känsla, som avtog efter ett par km.
Något som också hade avtagit var ömheten, både i rygg och knä. Vet inte om det var ett adrenalinpåslag i samband med vurpan, eller det hastiga kallbadet, men smärtorna var borta.
I stället var en annan smärta alltmer närvarande: mjölksyra. Det blev jobbigare för varje liten uppförsbacke, varje lerig stig. Jag gick flera gånger på ställen där jag normalt åtminstone skulle försökt att cykla.
Vid tredje vätskedepån efter 61km tog jag sportdryck, saltgurka, banan - och se'n sa någon att de hade kaffe! Jag la cykeln vid sidan av vägen och satte mig utmattad i en funktionärsstol och njöt. Ljuvligt.
Sedan var det bara resten kvar...efter 70km kom avståndsskyltar varje km. Jag har aldrig i mitt liv varit med om så långa kilometrar!!!
Sista kilometern(eller 2) gick inne på Lassalyckan, på de fina stigarna som utgör delar av de blå, röda och svarta spåren man anordnat. Underbara, flowiga serpentiner med snygga bankade kurvor. Plötsligt hade jag energi i benen igen, njöt av cyklingen och jobbade mig i mål på tiden 4:55:45.
Min jämnårige Boråsare som jag så gärna ville slå hade då varit i mål i 18 minuter.
I mål stod min medresenär Jocke och väntade. Han hade tagit en gel efter drygt 40km och strax därefter fått upp den igen. Han bröt.
Jag slutförde loppet som 298:e av 398 som kom i mål. I Herrar 50 var jag 21:e av 22.
Min jämnårige granne som startade i motionsklassen slog mig med 1 minut och 1 sekund. Nu började visserligen motionsklassens tid inte mätas förrän de passerade målportalen, medan tävlingsklassen räknades från startskott, så det kan vara en minut jag tappat där. Men - det är ju ändå tiderna som står i protokollet som räknas...

Hur summerar jag detta då? Ja, jag tog mig runt och var tröttare än jag någonsin varit. Jag vet sedan tidigare att jag redan vid relativt små motighetskänslor börjar tänka att jag vill lägga av, men att jag inte gör det. Så var det även här. Det blir fruktansvärt tjatigt att sitta i 60km och försöka att inte lyssna på den där rösten - det känns dock rätt gott efteråt när man har lyckats.
Jag vill dock inte bli riktigt såhär sliten igen. Hoppas att jag kan få lite mer struktur på träningen i vinter och till våren. Har lite lösa idéer och planer men vi får se. Plötsligt kan man bli förkyld en längre tid och se'n får man börja från början igen...

Hur som helst - tävlingssäsongen 2017 är över för min del. Nu blir det om möjligt ännu glesare med inlägg i bloggen. Vi ses!



16 september 2017

MTB-tur med tur...

Ikväll var jag ute på en liten MTB-tur. Har känt mig lite smårisig sedan förra torsdagen, så jag tog det lugnt. Kom iväg ganska sent så jag hade en ny LED-lampa från Kjell & Co på styret. Den gav ett bra sken, men det är ingen höjdare på stigar att bara ha styrlampa. Betydligt bättre att ha hjälmmonterat som man kan"peka" med. Nåväl, i det tempo jag körde funkade det bra ändå. Körde en tur som följde det gamla 5km-spåret vid I15 i största möjliga mån. Delar av spåret används inte längre och var rätt igenvuxet och rejält vattensjukt. Det var ändå härlig cykling och jag njöt av turen.

När jag hade kommit hem skulle jag klä av mig, började med mobilhållarna jag hade på armarna - en för min mobil, en för jobbets beredskapsmobil. Beredskapsmobilens hållare var en chock - ingen mobil i fickan! Det var bara att ta på skor, skoskydd, hjälm och handskar igen och köra ut på mobiljakt. Tänkte att jag borde ha tappat mobilen i någon studsig backe, så jag började med sista backen jag hade kört. Där låg den, i gräset vid sidan av spåret precis vid foten av backen, i skenet av en lampa. Snacka om tur!

Funderar på om jag kanske skulle köpa ett par Triss-lotter? Eller kanske jag har gjort slut på min tur för ett tag framöver...