Ja, det var ju en fråga jag hade att ta ställning till efter förra helgens äventyr i Varberg. Det var inte lätt att bestämma sig - helt. Jag hade nog egentligen bestämt mig redan när jag berättade om kraschen i Varberg, men helt och hållet hade jag inte accepterat det - och det har jag nog egentligen fortfarande inte.
Jag älskar känslan att åka till en tävling och känna tävlingsnerverna spritta i kroppen, jag älskar känslan när man är på plats och provkör banan, när man träffar alla klubbkamrater och medtävlare. Känslan när man åker runt banan och försöker se var man kan försöka köra fort och var man kan passa på att återhämta sig utan att tappa för mycket fart, var man kan köra om osv - det är en skön kick redan innan själva tävlingen. Att gå runt och prata med folk man bara träffar på tävlingar. Att nåla fast nummerlappen på tröjan och spänna fast nummerplåten på styret. Att värma upp lite, bara för att sedan stå och kallna i startfållan. Och sedan - att köra själva racet.
Och jag tycker verkligen om banan i Kvänum. Men nu blev det inte så. Kanske senare i år - vår egen tvådagarstävling i Borås brukar jag köra, kanske är jag redo för race igen då.
Kanske blir det något längre lopp - planen var att åka Cykelvasan med en kompis men eventuellt kommer det annat i vägen för honom. Då får vi se vad som händer - kanske det inte blir något i år men det lär gå en Cykelvasa 2018 också.
Kanske jag i alla fall kan få kört Västgötaloppet i år - jag har tänkt köra varje år, tänkte till och med varit med på deras testlopp året innan första "riktiga" loppet, men det har alltid kommit något emellan. Vi får se.
Jag tänker i alla fall fortsätta träna på min MTB, för det är den överlägset roligaste form av träning jag känner till. Se'n får vi helt enkelt se om det blir några mer tävlingar i år.
Kvänum får i alla fall vara utan mig i år. Jag möter våren med familjen i stället - det är inte fy skam det heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar