En cykelgalnings lillebror: BCA 2-dagars

Efter att ha läst ett par "success stories" tänkte jag lämna en snabb redogörelse för hur det är i andra ändan av startfältet.
Jag har ju haft på känn ett tag att jag kanske hade längre upp till täten än jag tidigare trott. I vinter har jag ju tränat relativt ofta och tyckt att jag har skött mig bra. Och jag har kanske utvecklats, men inte mycket. Mina tider på I15 och i Björbobacken har ju varit bättre än mina tidigare personbästa, men inte mycket bättre. Och förra veckan blev jag ju avställd av Henrik Lord på träning, så jag var ju beredd på att det skulle bli tufft. Men ändå...när jag kom upp mot mål-loopen idag var Gunnar Töjren redan på väg tillbaka från depån med sina reservhjul. Då lär han ju redan ha stått i mål ett tag och snackat med Tommy, Benny, Kjell och andra snabbingar ett tag.
Hur gick det till att komma så långt efter då? Tja - jag började båda dagarna med att starta uruselt. Jag tyckte det var otäckt trångt med så mycket cyklar överallt så jag vågade inte ta i något nämnvärt. Och eftersom alla andra gjorde det hamnade jag rätt långt bak direkt. Se'n trampade jag på så hårt jag orkade och plockade lite folk under första varvet. På andra varvet plockade jag också ett par, blev omåkt av någon men kände mig rätt bra. Och på slutet av lördagens andra varv var det färdigåkt p.g.a. en bakhjulspunktering.
På söndagen kom jag dock igenom hela andra varvet, som annars såg likadant ut som på lördagen. Långsam start, jobbade mig framåt under varv 1 och 2. På tredje varvet kände jag mig rätt stark, trampade på uppför pulkabacken och rullade ner mot nästa backe. Började trampa uppför den - och kraften var slut. Men det var på ett konstigt sätt det var slut - jag kände mig inte helslut i benen, inte i lungorna heller - ingen blodsmak på hela helgen - men ändå ville kroppen inte leverera. Det var bara att plåga sig igenom varvet. När sedan damerna som hade startat 5 minuter efter oss kom ikapp mig hade dom med sig två av dom jag passerat tidigare. Då ryckte jag upp mig lite och kämpade ikapp dom innan 4:e varvets pulkabacke. Där tog det slut igen. Efter 5 meter var det bara att kliva av, och att springa upp var i det läget inte aktuellt. Jag gick, sakta, uppför och såg de andra försvinna. Ner från backens topp var det snudd på att jag hade kört ut i det gröna av ren trötthet. Nere på plan mark tog jag det riktigt lugnt, drack lite vatten och fick tillbaka lite krafter så jag orkade ta mig vidare. Kämpade mig uppför långa backen, hörde hur någon närmade sig bakifrån så när det planade ut lite ställde jag mig upp och hittade lite nya krafter i benen. Jag kroknade snabbt igen och började göra massor av små misstag. Valde fel spår stup i ett så jag slirade på rötter, fastnade på stenar och vinglade nästan av, allt i en salig röra. Men på något vis lyckades jag ändå ta mig till nerförsbackarna, där jag trampade på för att få lite lucka till den flåsande mannen bakom. Det fick jag, och i sista nerförsbacken satsade jag allt för att ytterligare öka avståndet. Det funkade, så när jag sedan vände mig om på sista slätten var det god marginal till den jagande. Jag borrade ner huvudet och trampade på, uppför backen mot målsvängen. När jag rullade i mål var den jagande mannen hela målrakan bakom. Skönt.
Så nu vet jag hur det känns att köra ett helt lopp i H40-klassen. Smärtsamt! Och ska man ha en chans att mäta sig med det övre skiktet måste dessutom varje träningspass på vägen vara lika smärtsamt.
Den insikten tar jag med mig och ser om jag kan omvandla i praktik.
Resultatet då? Tja - eftersom jag bröt lördagens race blev jag tilldelad en tid som var 5 min mer än den sämsta tiden. Jag ropades upp som 13:e totalt och tyckte någon anan ropades upp efter mig, vilket måste betyda att jag slog någon stackare med mer än 5 minuter. Eller så hörde jag fel...får se när resultatlistan dyker upp på nätet. Då lovar jag dela med mig.