Det var kanske ingen som blev chockad av mina grymma sår efter dagens vurpa. Det var inte meningen heller. Tyckte det var lite kul bara efter att GT hade bloggat om sitt pass under rubriken Vurpar man inte kör man för sakta, och så vurpar jag - för att jag inte kör för sakta. Jag kom fram till en trädstam som jag hade hoppat över igår, lätt som en plätt. Idag skulle jag göra samma sak men kom fram till stammen i lite högre fart. Eftersom jag ännu inte kan göra s.k. "Bunny-Hops" ännu - man lyfter framhjulet först, hoppar sedan över hindret med framhjulet fortfarande i luften - så lyfte jag framhjulet över trädet, satte ner det - och se'n hann jag inte med mer innan bakhjulet var framme vid stammen. Tvärstopp, alltså. Jag gjorde en snyggdykning över styret, roterandes runt framhjulet, och landade liggande på rygg med händerna på styret och cykeln ståendes upp och ner ovanför mig. Bara att rulla åt sidan, klicka ur en pedal så jag kunde komma upp på rätt köl igen, för att därefter cykla vidare och komma ut på stigen framför ett främmande par(mor med dotter) som såg rätt lättade ut när dom förstod att rabaldret i skogen inte hade lett till något allvarligt.
En film på den vurpan hade vunnit priser...
Träningen i övrigt då? Ja - det var väl sådär. Benen kändes inte särskilt pigga men jag försökte smiska ur dom lite grann ändå. Personbästa(med 1s) på en liten asfaltsbacke på väg ut till sköna skogen, 3:e bästa på rotbacken osv. Jag kände att det inte var rätt dag för backintervaller, så i stället tog jag långa backen upp på Rya Åsar. Såg till att inte gå ner på lillklingan och inte låta mig själv tappa farten och växla ner i korta eller flacka motlut. Det blev en del stående trampning för att klara det - och lite mjölksyra. Det är bra, för det behöver jag vänja mig vid igen.
Dagens Garmin:
Edit: har rättat till ett litet språkfel /cykelbror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar