16 augusti 2017

94 kilometer njutcykling!

Som man kanske kan ana av rubriken genomförde jag i helgen Cykelvasan 90 - och tyckte om det. Tänkte försöka ge en liten rapport såhär ett par dagar senare när jag har börjat komma ikapp mig själv igen...

Hur börjar vi då? Jo - resan upp och hur det blev som det blev.
Jag har en vän som är rätt vass på att åka skidor långt - han har kört ett antal(14) Vasalopp, Birkebeiner, Nordenskiöldsloppet(lite drygt en dubbel Vasa - han gjorde det på 10h:23min och var med det 52:a av 330!!) och han har även kört en hel del långa cykellopp. Cykelvasan 4 gånger t.ex.
Förra året körde han inte men vi satt någon gång sent förra året och pratade om Cykelvasan, vi så bilder på hur han och hans fru hade haft en härlig stugvecka före själva loppet och där föddes en idé att vi skulle göra likadant tillsammans 2017. En vecka(eller kanske bara några dagar) i stuga före CV och se'n skulle vi kunna få lite hjälp av Qvinnorna med logistiken på själva dagen.
Detta upplägg gick i stöpet under våren. Först fick Annette en förfrågan om att sjunga på en väns bröllop på samma dag som Cykelvasan, sedan fick Kalle ge upp då han har fått problem med ena axeln.

Där stod jag alltså själv och skulle köra Cykelvasan. Vad gör jag nu? Startplats hittade jag lätt och smidigt på startplatser.se, men var skulle jag bo? Detta var i juli månad, alla hotell och stugor verkade vara fullbokade och jag var inte jättesugen på alternativet att ligga i en stor gymnastiksal med massor av andra. Frågade lite vänner på Facebook hur de skulle göra och fick napp hos Anki och Lars, som hade en stuga med 6 sovplatser alldeles själva från onsdag till söndag. Jag var välkommen att utnyttja en plats, inga problem.

Okej, allt klart, vad nu? I bekräftelsemailet från Vasaloppet var jag placerad i startgrupp 58. Lite långt bak, kände jag spontant, då det troligen skulle innebära att jag skulle köra snabbare än de flesta och därmed få problem att köra ostört i ett tempo som jag trivdes med. Jag hade under våren kollat igenom tävlingskalendern för att hitta ett lopp som kunde användas för "seedning", vilket innebär att arrangörerna baserat på resultat placerar en i en startgrupp längre fram. Av alla tillgängliga seedningslopp hittade jag ett enda som passade - Alingsås MTB Challenge. Jag kämpade mig igenom det (läs hur här) på en skaplig tid och kunde därigenom flytta fram till startgrupp 17.

På onsdagen innan Vasan åkte jag, hustrun och sonen upp till vänner i Huddinge, tanken var dels att de skulle ha något att göra medans jag var borta, dels att jag skulle ha lite kortare resväg. Det senare blev väl sådär - från Huddinge till Sälen var det 5½ timmas resväg i stället för 6½ hemifrån Borås. Hem på söndagen blev det sedan först 5½ timmar till Huddinge, sedan ytterligare 4½ timmar hem till Borås. Inte helt optimalt och inget jag gör om nästa gång.

Vi hade i alla fall trevligt i Huddinge på torsdagen, på fredagen körde jag sedan upp till Sälen. Följde exemplarisk skyltning mot nummerlappsutlämning uppe vid Lindvallen, stod en stund i kö och fick sedan ut nummerlapp, tidtagningschip m.m. Sedan ner till Garpsätra stugby 12-13 km från Vasaloppsstarten. Där välkomnades jag av Lars och Anki, fick lite god mat - pasta såklart - och tog sedan en liten MTB-sväng för att rulla bil-milen ur benen. Nåla fast nummerlapp på tröjan, packa väska att lämna i starten för transport till målområdet, sedan ganska tidigt i säng.

Lördag morgon och dagen D - eller snarare dagen CV - var igång. Efter en gröt- och äggfrukost tog vi bilen bort till ett stort gräsfält strax innan starten, där vi blev anvisade parkering. Därifrån fanns fin led att cykla till startplatsen. Vi kom fram en knapp halvtimme innan min startgrupp skulle iväg och jag rullade dit och lade in min Allebike i fållan. Efter 20 minuter rullade föregående grupp iväg och vi i startgrupp 17 fick rulla fram till startsnöret. Klockan 09:30 avbröt sig speakern i sitt prat och räknade hastigt ner "3 - 2 - 1 - kör!" och vi var iväg.

Cykelvasan börjar med 4,5 km uppför, jag hade hört om många som knäckt sig redan på första backen så målet var att ta det försiktigt. Det var fler som tänkte så, så jag hamnade ganska tidigt långt till vänster för konstant omkörning. Kastade ett getöga på pulsklockan då och då för att inte gå för hårt, och lyckades faktiskt hålla mig under 90% hela vägen upp. Efter 4,5 km bar det av lätt nerför på helt underbara stigar där jag var lite tryggare än många andra och låg på konstant omkörning och bara njöt av cyklingen. Från 6 till 7 km var det lite uppför igen, sedan 2 km härlig nerförsåkning fram till första kontrollen i Smågan. Denna kontroll åkte jag rakt igenom då det bara hade gått drygt 20 minuter och jag hade gjort åt väldigt lite av min sportdryck.
Från Smågan var det sedan ganska mild åkning, lite blandat mellan lätt uppför, lätt nerför och några kortare klättringar som var lite brantare. Det flöt på bra och plötsligt var vi framme i Mångsbodarna.
Där sänkte jag farten ordentligt och plockade till mig både sportdryck, banan och saltgurka. Tuggade i mig och rullade iväg, tänkte ta det lugnt men då det gick nerför blev det fullt blås direkt. Underbara nerförslöpor igen där farten var upp över 40 km/h emellanåt. Det var lättåkt och ingen vidare trängsel, så det kändes helt odramatiskt.
Kom igenom den omskrivna 90-graderssvängen där det låg en kille som hade åkt av och skadat sig rätt illa. När jag passerade var där en fyrhjuling med släp framme och han låg på rygg och såg ut att ha ont men han var i alla fall vid medvetande och omhändertagen. De två hjältarna som hade räddat hans liv hade redan åkt vidare. När jag läste om olyckan efteråt var jag mest tacksam att jag slapp uppleva den - vare sig som offer eller hjälpare. Det gick snabbt förbi - man hade precis kommit nerför i en rasande fart, sett skyltar om tvär sväng, bromsat ner och sett till att inte krångla ihop sig med någon annan samtidigt som man tog den tvära svängen, så såg man killen som låg där. Jag hann tänka "oj, behöver han hjälp? Nej, han ser OK ut och där är folk till fots som är i närheten men inte känner sig tvungna att ta hand om honom" och "trångt här, stannar jag hastigt kanske jag orsakar något". Även den lite mer själviska bedömningen "men jag har ju precis åkt om så många i nerförsbacken, jag vill inte tappa alla dom" fanns med. Den stora grejen var dock att det redan var en fyrhjuling där och att han låg på ett sätt som signalerade att han var vaken men hade ont. Alltså inget som jag behövde agera på. Hur det hade varit om jag hade kommit mer direkt efter olyckan vet jag inte. Jag vill gärna tro att jag hade stannat, men om man är med i en stor grupp där alla stressar och ingen stannar är det nog lätt att dras med. Lätt att sitta och döma från utsidan efteråt. Sluta med det - beröm i stället hjältarna som stannade och räddade ett liv!

Resten av Cykelvasan var en njutning och fröjd. Vissa uppförsbackar var lite jobbiga, då det kändes svårt att hitta en lagom växel. Ena växeln för låg, snabbtrampad och därmed långsam, nästa växel för hög, segtrampad och därmed långsam. Boten på det problemet är att välja den högre växeln och ställa sig upp. Då får man lite mer kraft och kan få upp farten så det blir lite mindre segt. Sedan sätter man sig igen och hoppas att man orkar hålla den farten. Annars får man resa sig igen. Efter 60 km började den lösningen dock bli svår, eftersom det smärtade till i lårmusklerna av kramptendenser när jag ställde mig och tryckte till, så där fick det bli den lägre växeln och lägre fart. Tyvärr är det lätt hänt att farten då sjunker så att även den växeln är för hög. En nerväxling till, plötsligt står man nästan stilla.

Vad är det för backar efter drygt 60km då? Jo: de berömda Lundbäcksbackarna. Långa, rätt branta backar med ganska löst underlag. Tunga. Men efter dom kommer Oxberg och man har mindre än 20 km kvar. Den sträckan kör man ju vartenda pass man är ute, det är ju ingenting.
Den typen av tankesätt hjälpte mig rätt bra ända från Evertsberg. 1 km efter att jag hade rullat ut från kontrollen kom skylten att det var 42 km kvar. Så lång är rundan jag oftast kör. "Bara Gädderedsrundan kvar" tänkte jag, vilket gjorde att det kändes enklare.
9 km efter Evertsberg kom Hökberg, där tog jag min sista banan och lite dryck och raskade på vidare. I Eldris var det bara 9 km kvar, så där kändes det inte som jag behövde stanna.

Sista kilometrarna från Eldris var rätt jobbiga, här åker man i ganska mjuk sand som suger lite kraft och det är väldigt många små kullar att forcera. Sista 2 kilometrarna ligger jag på hög puls men låg fart, trots att det inte är några direkta backar att tala om. Jag går i mål efter 3 timmar 34 minuter och 12 sekunder och känner mig riktigt bra. I vimlet efter målgång hinner lite trötthet ikapp och låren värker lite en stund. Men totalt sett är jag nöjd redan då, och 4 dagar senare är jag fortfarande fantastiskt nöjd med hur jag genomförde loppet.

Jag är imponerad av maskineriet runt Cykelvasan. Det märks att man har en organisation med vana att hantera stora arrangemang. Tydliga markeringar överallt, klockren logistik och gott om personal som gör sitt jobb bra. Enda problemet för mig var väl att veta vart jag skulle ta vägen efter målgång, men det var ju inte så svårt att hitta folk att fråga. Se'n blev det lite struligt att först ta sig 1,5km från målområdet till idrottsplatsen för att hämta sin väska, sedan de 1,5 km tillbaka för att lasta cykeln och ta bussen tillbaka till Sälen. Lite tydligare skyltning så hade det gått bra också. - Ja, skyltningen var egentligen tydlig nog, det var bara det att man inte riktigt såg den bland allt folk.Men nästa gång vet jag vart jag ska, då kommer det gå bra.

Jodå, ni läste rätt. Det blir en nästa gång. Minst en till, gärna fler. Detta var så himla roligt och välarrangerat. Till nästa år ska jag ge mig själv förutsättningarna attt gå under 3:30. Hur? Jo. jag ska göra min träning mer strukturerad. Backintervaller för att orka ligga på den där högre växeln, högintensitetsintervaller för att lyfta syreupptagningen, distanspass på längre distanser. I år har mina distanspass varit runt 45-50 km, några har gått upp till 60 och ett pass var så långt som 70 km. Nu är det inte distansen i sig som avgör, utan tiden. De flesta passen är under 2 timmar, några runt 2:30 och det där 70 km långa passet tog lite under 3 timmar, uppdelat på två 1½-timmarspass med en lång vila mellan. Inte konstigt att jag får problem när jag kommer över 3 timmar. Dessutom är ansträngningen på ett träningspass aldrig densamma som när man har fått en nummerlapp på ryggen och en på cykeln. Därför måste jag styra upp träningen lite mer, utan att gå vilse i det övriga livspusslet.

Vi får väl se hur det går. Jag vet vad jag behöver göra, återstår att se hur jag klarar av det.

Facit kommer nästa år!
Här går det undan, tungan rätt i mun...

Fokus!!!

Det blev en medalj...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar